Trött-ma

Jag har varit så sjukligt trött idag. Jag kunde nog ha somnat stående! Helt allvarligt.
Trodde att en nypa frisk luft skulle få mig på fötter igenvid lunch tid, men mina ben bar mig knappt.
Allt jag kunde tänka på var en stol med mig i sovandes.
Så jag gick in istället och la mig för att vila. Sjukt skönt, fick även sällskap av katten som ville mysa i ansiktet.
Varför är katter så mysiga och vill vara nära och mysa i ansiktet på en, för att sen vända sig och lägga rumpan upp i fejjan på en när dom ska sova och har myst klart??

När barn och man hade lekt färdigt ute och kom in igen kände jag mig lite piggare. Världens bästa L kom på besök och jag drack två stora koppar med te och vaknade sakta till liv igen!
När L hade åkt hem bestämde vi oss för att sätta upp krokar i lill kopians rum där hon kan hänga alla sina väskor.
Jag gjorde ett försök med krokarna igår, men två stycken rasade ner i natt... Medan man och dotter pysslade med det la jag mig i sängen igen.
Mannen började prata om middag och insåg hur trött jag egentligen är när jag frågade
- Men vilken adress var det på turkisk youghurten då?
Alltså vilket utgångsdatum...
Klockan är egentligen bara 17, men jag inte tänka på något annat än sängen. Sängen sängen sängen...
Klockan 21 är det en Bond film på tv, den skulle jag vilja se. LYCKA TILL!

Stundande helg

Somnade otroligt gott vid 21 igår, hade en sista sammandragning när jag la mig klockan 20 men sedan har det varit lugnt. Nu på eftermiddagen har vi varit och badat och då slappnade magen äntligen av!

Imorgon är en tung dag, men det kommer bli så fint för Nils, hans familj och släkt och alla vänner.
Jag har förträngt den här dagen så länge nu och det är så konstigt att den är här, redan imorgon.
Man skulle vilja skjuta på den här dagen för evigt, på så vis så kanske Nils hinner komma tillbaka, liksom komma på att det var dumt det där att jag försvann...Om ändå...

Jag ska se till att vara pigg imorgon. Fick ett slag i ansiktet idag när jag fick veta att jag har graviditetsdiabetes. Det kan ha samband med mina sammandragningar, för bebisar med mammor som har diabetes kan lätt komma tidigare...
Det känns tungt och otroligt självförvållat, fast det är det ju inte...
Men sedan jag mätte mitt fastande socker sist och lagt till mellanmål och lunch i mina mat rutiner (är verkligen världelös på att äta) så har mitt socker sjunkit. Så jag hoppas det tänker fortsätta göra det...

Uppdatering på "Redan nu"

Efter att ha vilat i nästan 3 timmar (det är många Pippi avsnitt det) så kände jag mig mest slut och hade en fruktansvärd huvudvärk. Flippan var jätte nöjd efter allt Pippi tittande och hon fick slänga i sig en tidig middag, och sen bar det av till storasyster min. Vi mötte upp dom på Midlanda i morse, nu är dom hemma från Vietnam!
Det har spänt en hel del i magen efter de två väldigt onda sammandragningarna, men det har inte kommit några fler. Himla skönt!! Jag blev helt slut på de två, hur ska jag klara en förlossning igen?
Nu ska jag bara vila resten av kvällen och mysa ner mig i soffan.

Redan nu?

Efter två k r a f t i g a sammandragningar har jag nu lyckats förflytta mig till soffan och vilar. Magen är på hel spänn, hård och pyr ont. Jag hoppas verkligen inte att bebisen tänker titta ut redan nu. Visst, jag önskar att den ska komma tidigare, men kanske inte i vecka 31. Jag ska vila och invänta tänker jag, det kan bara vara ett litet test. Men vilken påminnelse om vad som komma skall!
Får man svära? TACK, FYYY HELVETEEEE!
Ringde och oroade mannen i mitt liv, jag ville ju bara mest att han skulle veta...i fall att.
Lill kopian såg på mig med rynkade ögonbryn medan jag verkligen försökte dölja hur ont det gjorde. Nu sitter hon i sin fotölj och ser på pippi.
Uscha....nää, inte NU!

Håhååjaja

Igår var vi och badade i de varma vattnet på badhuset. Mannen i mitt liv träffade en gammal klass kompis som också var där och badade med sina två pärlor till barn. Jag smyg hörde något roligt dem emellan.
Klasskompisen - Äh, kom igen nu så går vi och hoppar från 3ans trampolin.
Mannen i mitt liv - Nää, jag törs inte...
Klasskompisen - Nej för fan, inte jag heller!

Vuxna karlar, 34 år för att vara exakt är ärliga mot varandra.
Underhållande tycker jag!