Nattligt

När det inte längre är någon tillgänglig på msn känns det ensamt.
Ensamt att sitta sömnlös en söndag klockan 00:17.
Vetskapen att morgondagen kommer tickande närmare.
Jag lärde mig ganska snabbt att inte kolla på klockan. Efter 4 månaders sömnlöshet lär jag mig hur tiden går ändå. Att det närmar sig morgon, en glimt av dagsljus.
Jag undrar varför vissa dar är sämre än andra.
Jag kan inte påstå att jag grubblar mer vissa dar. Jag är ett grubbel och kommer nog alltid vara.
Det är på natten jag har tid. Tid för mig själv, tid för mitt liv och större tankar.
Inte tankar som handlar om mattider, blöjbyten, temperatur och snor.
Just nu tänker jag alldeles för mycket på framtiden. Mitt kommande liv. Det jag vill, vill ingen annan följa med på. Med ingen annan, så menar jag min sambo.
Det är tryggt här, i denna lilla stad. Jag känner mig inte så säker. Egentligen inte säker alls.
Vad finns här för mig, det jag brinner för? Måste jag starta det själv och riskera allt?
Eller kommer jag någonsin komma dit jag vill? Där möjligheten finns till.
Jag vet inte. Jag önskar att svaret var enkelt, och att frågan inte var så svår.

Nu när kvällens grubbel finns på print så kanske jag kan krypa ner i sängen med gott samvete ändå.
Hur som helst så kommer jag vara trött imorgon.

Får jag lägga mig ner och försvinna nu?

Det gick precis som jag hade tänkt ut det. Det hade inte hänt ett skit, ett ynka pytte minus.
Jag blev förbannad, känner mig lurad på något vis.
Nu ska jag fan mat strejka.
Fick ett skov igår och tyckte förbannat synd om mig själv. Insåg att jag knappt har några vänner att umgås med på dagarna, jag har inget fritidsintresse, knappt något att se fram emot and so on...
Fick en tröstande kram av min man, men den hjälpte inte precis.
Jag måste bli frisk så jag kan börja träna. Mina endorfiner ligger nere vid tårna, så det är kanske inte så konstigt att jag känner mig så lack och nere.
Men alla andra har sina dagar uppbokade minut vis. Jag har ofta inga större planer. Fruktansvärt trist.
Nu ska jag snyta mig.

Kanske borde bör, eller nåt sånt

En vecka har passerat sen jag antog en ny utmaning.
Imorse grät jag som ett blött djur.
Det är inte lätt att vända sitt liv, även om det är till det bättre. Det gör inte saken bättre att jag inte får någon support hemifrån.
Hur svårt kan det vara? Att peppa den man älskar och tala om hur duktig någon är?
Jag ska sluta vara snäll. På nåt sätt. Sluta tvätta kalsonger ska jag i alla fall göra.

Men ikväll gäller det. Jag är sjukt nervös, jag tror också att jag kommer åka hem besviken och gråta som en bäver. Ta vid där jag slutade i morse.
För jag tror att resultatet ikväll visar plus, inte minus.
Jag blir säkert mer plus desto mer jag tänker på det.

Mannen jobbar övertid. Jag beundrar M som har sex barn hemma och ta hand om. Jag har två. Och min hjärna är mos redan. Hur ska den här veckan sluta?

Nämen serrusåatt

Och hur går bilen då?
Skit...

Mina sömn svårigheter, problem...brist, eller vad man nu ska kalla det, är inte bara längre grundade bara på mig själv. Snoriga barn ställer till det rejält.
Och stor tjejen, som vill vara så stor alldeles för fort, slängde sina nappar för tre dagar sedan.
Allt dokumenterades men jag smög undan två stycken i fall att.
Och ikväll var detta, i fall att befogat. Det tog två timmar för henne att somna.
Med tanke på att hon var vaken mellan klockan halv 3 och 5 i morse gjorde hon ett himla bra jobb att INTE somna ikväll.
Men med nappen i mun så gick det i all hast.
Jag kom ner halv 3 inatt, fast besluten om att sova. Då ligger min lilla tjej och håller lillebror i handen. Jag lyste mig in i rummet med hjälp av mobilen och hör då från min lilla tjej:
"Men vad håller du på med? Colin försöker sova"
Och vad pappa höll på med? Sov, snarkade.
Hade inte ens märkt att storasyster tagit över rollen som förälder.
Jag blev så arg och stolt på samma gång!
Min lilla, stora tjej. Hon har kontroll på allt. Hon håller ordning på sin bror och hon tar hand om honom så bra. Det kommer att få en fin syskon relation. Jag är helt säker på det.
Lillebror hade en hemsk hicka som höll i sig. Och de båda hade nog varit vakna ett tag, för Flippan var pigg och glad. Jag tog över ansvaret, berömde henne för hennes insats samtidigt som jag sparkade på pappa och var arg och besviken på honom.
Jag frågade om Flippan ville krypa ner under mitt täcke. Då sa hon:
"Ja, en liten stund då. Jag har så himla mycket att tänka på"
Jag frågade vad hon tänkte på. Då tänkte hon på, oboy, vilken macka hon skulle ha till frukost, hur mycket vatten hon ville ha... Det var en hel del att tänka på...

Nu sover båda gott i vårt sovrum. Och jag hoppas att de båda kommer få sova gott i natt. Och jag...

Spola spola spola

Kan vi inte vara här, precis här, just nu?

Mental styrka

Eller så kan man kalla den mentala styrkan för järn vilja.
Jag har lagt Tobleronen framför mig.
Jag ser den väl. Den stirrar tillbaka på mig.
Jag hör ju hur den ropar. "Ät upp mig. Ät upp mig NU"
Men nää.
Jag tänker sitta här och stirra ut den, vänta ut den, för den kommer att bli uppäten.
Men inte av mig. Utan av han här bredvid.

Toblerone - Järn vilja 0-1

Jag skulle kunna gå på vatten för en stor choklad boll just nu.
Det värsta är att jag vet var en Toblerone ligger gömd.
Det är inte värt de, jag vet det.
Min kick start på mitt nya liv bör inte förstöras för en toblerone...
Jag har varit så sjukt duktig och kilona har fallit.
Jobbigt jobbigt jobbigt.
Jag är som ett barn.
Jag stannar till på godis avdelningen innan jag betalar.
Torkar snabbt bort dreglet från mungiporna och skynda till kassan för att snabbt betala och springa ut därifrån.
De är nästan så bilen gör en riv start när jag drar där ifrån.
Jag är duktig duktig duktig! Och imorgon får jag kanske ta mina första steg på gymmet.....

Snacket efter

Vad är det här för månad, egentligen?
Är den inte över snart?
Jag har aldrig tyckt om januari.
Det är en lång sträcka av fattig plånbok, kallt och mörkt.
Jag tänker på den där almanackan som fanns i skolan på låg eller mellanstadiet.
Där var januari, februari och mars i led. Sedan svängde kalendern ner och där fanns april.
Herregud vad jag längtade och längtar, till april.
Men det är en lång start sträcka tycker jag. Jag längtar så tills vi svänger ner till april.
Nu får det börja gå mot vår.
Januari och februari är helt onödiga månader.

Mars, okej. Mars får väl vara kvar då

Instängd

Kallt.
Kallt inne och svinit kallt ute.
Har inte satt foten utanför huset på hela dagen.
Och nu, när det är minus 16 (!) då måste jag iväg.
Grattis.

Barnen kan ha smittats av vattkoppor också. De bör visa sig till helgen om det är drabbade eller inte. Lika bra att ha det överstökat, samtidigt som jag inte riktigt är pepp för det.

Nee, det kanske är dags att ta på sig skoter overallen och dra iväg i kylan....

Hel och halv

Jag kan väl säga att den här dagen har varit bra, men den hade sin rejäla svacka.
Mina tårar kom plötsligt och utan förvarning.
Jag tänkte på min vän, på hennes otroligt fina bebis som inte finns här.
Nils Arvid. Tårar som kom så plötsligt, men det kändes så skönt efteråt.
Denna lilla kille kommer alltid finnas kvar, och jag tänker på min vän och honom ofta.

Det var min söndag. Jag ska pigga på mig själv med "I en annan del av Köping" om en liten stund.

En söndag med eftertanke, framtidstro och kärlek. Tack.

Värt att följa

Har du hakat fast i samma bloggar?
Det har jag. MEN, för någon vecka sedan hittade jag en blogg som jag följer med glädje, intresse och med starka känslor.
Abbes pappa bloggar på ett sätt som gör att man blir glad, berörd... allt!
Läs, jag tänker inte berätta mer. Jag vill ha er nyfikta, så ni läser.
Passa på att rösta på bloggen också!

Men var har jag min ficklampa?

Ett fyrfaldigt HURRA för mitt 100:de inlägg!
Hipp hipp hurra hurra hurra huuuuuuuurrraaaaaaaaaaa!

Jag börjar min meningen som jag brukar, alltså vad är grejen med att vara sjuk?
Helt fantastiskt onödigt och det är väl därför jag bara är det en gång om året.
Jag har inte haft feber på tre år men igår värkte min kropp så kopiöst att jag anade feber.
Kul. Men, det är väl bra att börja året sjuk, nu vet jag ju att jag inte kommer vara det nå mer det här året. Tack 2010.
Trots sjukdom så har jag börjat städa bort julen. Hemmet blir ju som nytt! Allt känns mysigt igen, på nå vis.

Min make kom precis hem med en stor burk nötter med choklad överdrag. Naaaaaaaw!
Han är snäll han, den där mannen.

Av och på knappen

I lördags kom fin främmande från Stockholm, det fina främmandet vi saknat sedan jag och Filippa var i Stockholm och bodde hos dem. Vi har haft väldigt många mysiga dagar, och vi har även fått besök av världens bästa Lisa.
Och hon hade inte med sig vilken julklapp som helst till Filippa. En tavla med bilder från vår resa till Junibacken.
Filippa kan inte sluta titta på den, och hon visar alla som kommer hur sur hon är på en av bilderna.
Mycket uppskattad present, och vi längtar till nästa resa!

När Stockholmarna lämnade oss igår eftermiddag stod vi alla fyra i hallen.
Jag sa: Schhhhhyyyy
Filippa: Vad lyssnar vi på?
Jag: Tystnaden.

Sedan dess har Filippa frågat vad det är som låter? Tystnaden svarar vi.
Men redan idag är vi lite trötta på den, vi har ju haft en 1½ åring som sprungit runt här sedan i lördags. Men Colin kan lätt bryta denna tystnad med sitt snack, skrik och prat.
Han kan ju säga ma-ma. Säger vi. Säger jag....

Nytt år, ny läjaout.

Sådärja. Nu har jag fin slipat på min blogg, barnen ska ju så klart föreställa mina egna två bebisar. Bebisar kommer dom vara tills dom flyttar hemifrån när dom är 25. Sådeså...

Herregud, julen är över. Vilken fart den kom med och vilken riv start den drog iväg med!
Nu är det ju till och med ett nytt år, och jag hann inte ens blogga på den första dagen på det nya året. Men men.
Julen var underbar, nyårsfirandet lika.
Men visst, det kommer bli skönt att komma tillbaka till vardagen. Alltså, jag klagar inte över att min man är hemma i nära två veckor.
Dock har jag gjort en fantastisk upptäckt under dessa två veckor. När min man är ledig och hemma förfaller hela mitt system. Min vardag bryts av, kan man väl säga? För så känns det.
Ni ska se min tvättstuga.....Skrev jag "min tvättstuga"? Pinsamt.
Tvätten ligger i högar på golvet. Är det någon som stänger av mig när min man är hemma? Eller förväntar jag mig hjälp mer automatik när han är hemma 24 timmar om dygnet i 2 veckor?
Jag vet inte. Eller så tar kroppen och hjärnan semester helt enkelt.
Jag vet att det behövs, jag som knappt sover, fortfarande.
Hotade nästan min man till livet i morse, innan jag bytte sovrum. Då hade jag varit vaken från 01:37, och nu stod klockan på 06:46.
Det är många timmar det, att ligga och lyssna på sin bebis som snusar gott i sin säng. Men kanske kanske vaknar han snart, så lika bra att vara vaken och redo...eller?
Och dottern som tränger sig närmre och närmre och vill kramas, tätt tätt.


Och mannen, som snarkar, breder ut sig, tappar andan, och låter som om han föder barn hela nätterna.
Efter fem timmars irritation bytte jag rum, och fick sova till 11:00.
Tack...

Gott nytt år vänner och bekanta och okända.
Jag hoppas mycket på det här året. Och det är valår. Jag vet inte om jag kan få mer pirr i kroppen av att tänka på det!