Får jag lägga mig ner och försvinna nu?

Det gick precis som jag hade tänkt ut det. Det hade inte hänt ett skit, ett ynka pytte minus.
Jag blev förbannad, känner mig lurad på något vis.
Nu ska jag fan mat strejka.
Fick ett skov igår och tyckte förbannat synd om mig själv. Insåg att jag knappt har några vänner att umgås med på dagarna, jag har inget fritidsintresse, knappt något att se fram emot and so on...
Fick en tröstande kram av min man, men den hjälpte inte precis.
Jag måste bli frisk så jag kan börja träna. Mina endorfiner ligger nere vid tårna, så det är kanske inte så konstigt att jag känner mig så lack och nere.
Men alla andra har sina dagar uppbokade minut vis. Jag har ofta inga större planer. Fruktansvärt trist.
Nu ska jag snyta mig.