Dagens tanke

När jag gör något på egen hand får jag ofta frågan om pappan är hemma och är barnvakt.
Ja, han är barnvakt åt sina egna barn, brukar jag svara.
Men nu gör jag inte det längre. För pappan är verkligen barnvakt åt sina egna barn.
När han är ensam hemma med barnen så städas det knappast, de tvättas inte och disken blir inte bort städad. Så ja, det han gör är att se till att hålla barnen vid liv tills dagen är över.
Och det får jag tacka honom för. Att han lyckas hålla barnen vid liv en dag ensam. Det är inte ett lätt jobb, tell me, i know.
Den lilla kopian äter ju på allt som kommer i hans väg. Den stora kopian hoppar från allt som hon lyckas komma upp till. Och slår sig. Naturligtvis.
"Men Pippi gör ju så" snyftar hon tyst och håller lite is mot smärtan på knät, huvudet eller armen.
Så jag får verkligen tacka min man som håller barnen vid liv medans jag får lite luft.

Städa, tvätta, diska. Det får jag göra senare...

Nattligt

När det inte längre är någon tillgänglig på msn känns det ensamt.
Ensamt att sitta sömnlös en söndag klockan 00:17.
Vetskapen att morgondagen kommer tickande närmare.
Jag lärde mig ganska snabbt att inte kolla på klockan. Efter 4 månaders sömnlöshet lär jag mig hur tiden går ändå. Att det närmar sig morgon, en glimt av dagsljus.
Jag undrar varför vissa dar är sämre än andra.
Jag kan inte påstå att jag grubblar mer vissa dar. Jag är ett grubbel och kommer nog alltid vara.
Det är på natten jag har tid. Tid för mig själv, tid för mitt liv och större tankar.
Inte tankar som handlar om mattider, blöjbyten, temperatur och snor.
Just nu tänker jag alldeles för mycket på framtiden. Mitt kommande liv. Det jag vill, vill ingen annan följa med på. Med ingen annan, så menar jag min sambo.
Det är tryggt här, i denna lilla stad. Jag känner mig inte så säker. Egentligen inte säker alls.
Vad finns här för mig, det jag brinner för? Måste jag starta det själv och riskera allt?
Eller kommer jag någonsin komma dit jag vill? Där möjligheten finns till.
Jag vet inte. Jag önskar att svaret var enkelt, och att frågan inte var så svår.

Nu när kvällens grubbel finns på print så kanske jag kan krypa ner i sängen med gott samvete ändå.
Hur som helst så kommer jag vara trött imorgon.

Får jag lägga mig ner och försvinna nu?

Det gick precis som jag hade tänkt ut det. Det hade inte hänt ett skit, ett ynka pytte minus.
Jag blev förbannad, känner mig lurad på något vis.
Nu ska jag fan mat strejka.
Fick ett skov igår och tyckte förbannat synd om mig själv. Insåg att jag knappt har några vänner att umgås med på dagarna, jag har inget fritidsintresse, knappt något att se fram emot and so on...
Fick en tröstande kram av min man, men den hjälpte inte precis.
Jag måste bli frisk så jag kan börja träna. Mina endorfiner ligger nere vid tårna, så det är kanske inte så konstigt att jag känner mig så lack och nere.
Men alla andra har sina dagar uppbokade minut vis. Jag har ofta inga större planer. Fruktansvärt trist.
Nu ska jag snyta mig.

Kanske borde bör, eller nåt sånt

En vecka har passerat sen jag antog en ny utmaning.
Imorse grät jag som ett blött djur.
Det är inte lätt att vända sitt liv, även om det är till det bättre. Det gör inte saken bättre att jag inte får någon support hemifrån.
Hur svårt kan det vara? Att peppa den man älskar och tala om hur duktig någon är?
Jag ska sluta vara snäll. På nåt sätt. Sluta tvätta kalsonger ska jag i alla fall göra.

Men ikväll gäller det. Jag är sjukt nervös, jag tror också att jag kommer åka hem besviken och gråta som en bäver. Ta vid där jag slutade i morse.
För jag tror att resultatet ikväll visar plus, inte minus.
Jag blir säkert mer plus desto mer jag tänker på det.

Mannen jobbar övertid. Jag beundrar M som har sex barn hemma och ta hand om. Jag har två. Och min hjärna är mos redan. Hur ska den här veckan sluta?

Nämen serrusåatt

Och hur går bilen då?
Skit...

Mina sömn svårigheter, problem...brist, eller vad man nu ska kalla det, är inte bara längre grundade bara på mig själv. Snoriga barn ställer till det rejält.
Och stor tjejen, som vill vara så stor alldeles för fort, slängde sina nappar för tre dagar sedan.
Allt dokumenterades men jag smög undan två stycken i fall att.
Och ikväll var detta, i fall att befogat. Det tog två timmar för henne att somna.
Med tanke på att hon var vaken mellan klockan halv 3 och 5 i morse gjorde hon ett himla bra jobb att INTE somna ikväll.
Men med nappen i mun så gick det i all hast.
Jag kom ner halv 3 inatt, fast besluten om att sova. Då ligger min lilla tjej och håller lillebror i handen. Jag lyste mig in i rummet med hjälp av mobilen och hör då från min lilla tjej:
"Men vad håller du på med? Colin försöker sova"
Och vad pappa höll på med? Sov, snarkade.
Hade inte ens märkt att storasyster tagit över rollen som förälder.
Jag blev så arg och stolt på samma gång!
Min lilla, stora tjej. Hon har kontroll på allt. Hon håller ordning på sin bror och hon tar hand om honom så bra. Det kommer att få en fin syskon relation. Jag är helt säker på det.
Lillebror hade en hemsk hicka som höll i sig. Och de båda hade nog varit vakna ett tag, för Flippan var pigg och glad. Jag tog över ansvaret, berömde henne för hennes insats samtidigt som jag sparkade på pappa och var arg och besviken på honom.
Jag frågade om Flippan ville krypa ner under mitt täcke. Då sa hon:
"Ja, en liten stund då. Jag har så himla mycket att tänka på"
Jag frågade vad hon tänkte på. Då tänkte hon på, oboy, vilken macka hon skulle ha till frukost, hur mycket vatten hon ville ha... Det var en hel del att tänka på...

Nu sover båda gott i vårt sovrum. Och jag hoppas att de båda kommer få sova gott i natt. Och jag...