80 inlägg

Grattis till de då!

Jag är helt hooked på Alex Schulman. Han har en fantastisk blogg på Aftonbladet där han skriver om sitt, sin sambo och sitt barns liv. Han skriver så bra, enkelt och rent.
Jag älskar att uppdatera mig på hans blogg, mest för att få en inblick i en annans familjeliv och hur hans dagar egentligen ser ut med tanke på vem han är.

Har liksom haft en negativ uppfattning till honom tidigare. Jag har tyckt att hans sätt att vara har verkat lite omoget och själviskt. Men han är helt tvärtom! Jag vet inte om han för några år sedan var den där personen som jag uppfattade honom som, eller om han alltid varit den här otroligt smarta och fina människan han är...
Ja ja... har du tid kan du ju alltid glida in på http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen

.........
Nää, men annars då?
Jo tack! Bara fint. Livet är väl en aning upp och ner, förra veckan var en kaos vecka men vi går inte in på det här. Men jag vill bara att ni förstår blogg tystnaden.

Idag har mannen (vänta måste sjunga pippi kompad av flippan på gitarr) fredag, på en underbart härlig torsdag. Vi tre som var hemma tog en lugn morgon, Colin har ju fått för sig att man ska äta på natten? Dålig och trist vana tycker vi. Idag fick han prova gröt för första gången. Banan gröt med päron pure på sidan. OM han gillade det! Mmmmhhhmmmm!
Slukade det med glädje!
Vi har annars cyklat, tagit en promenad med mannen upp till hans jobb efter lunch och hälsat på, lekt i en g i g a n t i s k vatten pöl och SOVIT! Alla tre slocknade vid 14 och blev väckta efter 15 av mannen som kom hem från jobbet. Fantastiskt skönt, det tackar vi för.

Nu ska flippan få måla naglarna sedan är det sängen för henne. Lite svårt att komma i säng klockan 7 som vanligt när man sovit 1 timme på eftermiddagen....

Sen natt, tidig morgon?

Så här sent, tidigt (?) har ni aldrig sett mig blogga förr!
Men lille man vaknade till vid 23, kraxade upp en hel del saliv och var super snorig. Jag la honom vid 20:30 och då mådde han som en prins. Så nu har han vilat, ömsom sovit och ömsom gråtit och spottat saliv och snor på mig sedan dess. Nu är klockan 03:23 och jag har precis lagt honom till sängs där sambon fick ta över vaket.
Jag kände att jag behövde en liten paus och gick upp igen men sängen ropar fasligt lockande och speciellt eftersom jag nog sammanlagt på de här 4 timmarna sovit 10 minuter i till nickning.

Jag hoppas att han snart mår bättre, han är så liten och det är så jobbigt att se honom sjuk. Det är nog jobbigt att se Flippan sjuk och hon är tre år!

Som den utbildade jag är på barn och ungdom har jag svårt att lita på min make, (och där får jag skylla mig själv för att jag kommer vara trött imorgon) så därför ska jag nu krypa ner i sängen och lyssna, lyssna, och lyssna...

Jaa... vad säger man?

Jag undrar ibland (alltså varje dag) hur livet ibland ter sig.
Jag har tre vänner, som alla står mig nära på ett eller annat sätt, som separerat eller skilt sig från sina käresta. En gång var dom det. Kär och galen.
Sen går livet helt enkelt i två delar. "Helt enkelt" kanske är fel uttryck, men när tre vänner går skilda vägar från sina kärlekar och börjar sitt liv helt plötsligt, ja, då börjar jag se mig om. Hur ska det egentligen vara? Hur kommer man fram till att det är slut? Att det inte längre finns ett "vi" utan det finns två separata förhållanden i förhållandet. Att kärleken inte finns där längre, att vi-samheten är över.
Jag har hört många benämna sina förlorade förhållanden som att kärleken mynnade ut i vänskap. Handlar det då om att man slutar älska?
Jag vet att mina vänner har kämpat för sina förhållanden, verkligen in i det sista. Men för vissa verkar det vara så lätt. Att gå skilda vägar, med barn och hus, bil och lån. Bara hej då och en dörr som stängs.
Här, under vårt tak, har vi en överenskommelse. Vi ska kämpa in i det sista. Vi ska inte ge upp så lätt och bara tacka för den här tiden.
Vi har ju satt två fina barn till världen med vilje. Vi vill ju det här och när det kommer till kritan (snäll, hjälp så det aldrig gör det) så ska vi minnas det.
Jag förstår att de som har gått igenom det här förstår. Men det är knepigt. Allt det här med kärlek.
Det verkar vara så lätt att slösa på kärlek, lite här och där strös det. Det verkar vara så lätt att älska.
Men jag ser skillnaden på mina vänner, före och efter separationen. Hur det lever det liv dom saknat. Och hur lyckliga dom är.
Jag behövde få tänka högt.... stå ut!

FÖR ÖVRIGT!
Colin blev stucken igår, i båda benen. Ledsen var han, i kanske 20 sekunder innan han fortsatte äta sin välling.
Han vägde 5925 och var 62,5 lång. Flippan var vid den tiden 6130 tung och var 65 lång! Galet lång alltså!

Var tar dagarna vägen?

Jag fattar inte att dagarna kan gå så fort! Nyss var det måndag, imorgon är det helt plötsligt fredag och det är helg igen?

Flippan har feber. Vaknade imorse med 38,9 i temp. Igår somnade hon med 38,6 i vår säng. När jag kröp ner i sängen och under mitt täcke som hon stulit, var det V A R M T! Mina iskalla fötter blev 100 grader varma på 1 minut.
Imorse skakade hon och var alldeles slut, vill inte äta.
Usch, det är synd om barn när dom är sjuka. Hemskt!

Nu vaknar Colin...så det blev inte så mycket till uppdatering... tjing!

Förlåt

Får börja med att be om ursäkt för den klart sämsta uppdateringen!
Men dagarna och veckorna går fruktansvärt fort. Alltså, det kommer börja snöa snart utan att jag fattar var tiden tog vägen.
Colin är 3 månader nu, stor kille! Igår vände han runt sig för första gången. Från mage till rygg!
Det blev jubel och applåder. Idag har han inte gjort annat än "snurrat" och Flippan berömmer honom VARJE gång med applåder och positiva ord. Fin syster!
Vi får snälla barn på beställning typ. Vi får sova hela nätterna utan avbrott. Gudomligt skönt. Vi njuter varje sekund.
Och jag möts av ett leende varje morgon från Colin när han vaknar. Sen slutar han inte le förrän han somnar snällt efter lite välling.
Tackar tackar.

Annars har sommaren gått alldeles för fort. Jag har klagat hela sommaren på mannen i mitt liv, vi har inte sett till honom. Ett tag funderade jag starkt på att skicka in en anmälan till "Ensam mamma söker".
Fast jag skulle skriva "Ensam mamma söker efter sin make, var tog han vägen nu då?"
Vi har bott i stugan, vårt paradis, hela sommaren, men nu har vi flyttat hem. Så nu syns han till!
Skönt! Men jag klagar inte direkt, det har varit underbart att vara med barnen och leka och bada. Och vi fortsätter i samma mönster trots att mannen börjat jobba igen.
Dagarna bara springer fram och vips är klockan 3 på eftermiddagen och mannen kommer hem.
Helt sjukt.
Imorgon ska Colin vägas och få en spruta, tror jag?!
Vägas och mätas ska han i alla fall.
Jag ska försöka bli bättre på att uppdatera. Försöka.

Puss så länge