På begäran dåra.

Okej, alltså det händer inte så mycket i mitt liv. Samma vardagliga rutiner som sällan bryts. Vakna klockan 10 (jag veeeet, sjukt snälla barn) Frukost för mig och Filippa, lunch för Colin.
Sen blir dagen som den blir, lek och stoj. Och ungarna är helt sinneslöst galna på kvällarna. Studsar och hoppar och är sjukt glada. Colin har en hej dundrandes fest i sin säng när det är läggdags.

Förövrigt. För att dämpa ner alla tankar och allt jag måste hålla reda på har jag läst en grymt bra bok. Och jag har faktiskt några kvällar i rad lyckats somna i tid! Alltså inte klockan 4 på morgonen utan redan runt 1-2!
Boken "Familjens projektledare säger upp sig" gav mig otroligt mycket, och jag känner mig inte längre ensam. Ensam om att ständigt tjata, påminna, säga till och hålla reda på ALLT.
Det är alltså min man, min andra halva, som jag måste säga åt att "du kan väl dammsuga". Han drar sig lite i skägget och ser sig omkring. "Behövs det?" frågar han alltid tillbaka...
I denna bok fick jag bekräftat att män har enbart sitt och sitt eget i skallen. De behöver inte hålla reda på födelsedagar.
(Förresten, nu ska jag inte dra ALLA män över samma kam. Men nästan, så kan man nog det. Eller?)
Jag håller reda på allt, min hjärna är en kalender som min man utnyttjar allt för ofta.
Han ser inte att dottern lämnat små strumpspår efter sig, han tar inte med sig posten som legat i trappan i nästan 1 vecka. Detta, med posten, var ett litet test från min sida... För att se om han möööööjligtvis ens skulle kasta ett öga på den. Men ICKE!
Jag placerar allt framför hans näsa, planerar och projekterar. Fixar matsedel för veckan, kollar vad som ska handlas utöver det. För min man har ingen aning om vad som finns i kylen eller frysen.
Jag har också bett honom om att kolla upp en sak på jobbet, men det har inte hänt och det har gått 2 veckor. Jag frågade varför, varför det ska vara så svårt att komma ihåg en sak? Svaret jag fick har gjort att jag har blivit ännu mer irriterad.
"Jag har så mycket att tänka på"
"Som vadå?" Att din dotter behöver en ny overall, att det är måndag imorgon och vi behöver handla. Eller kanske du har tänkt på att tvätten inte tvättar sig själv? (Ett helt annat kapitel i vår vardag)
"Nää, det tänker jag inte på. Jag tänker på jobbet."
Alltså, okej. Han har mycket på jobbet, men om bara visste vilket heltidsarbete det är att vara hemma med 2 barn. Hålla reda på allas liv, kläder, skor, tvätt, städ, laga mat, handla mat, göra frukost...on and on and on. En man, karl, karlslok, var hemma med sina barn en längre tid medan kvinnan jobbade och gjorde INGET utöver att arbeta, utan lämnade över ansvararet till mannen......gud. Jag vill inte ens tänka på det. Jag blir alldeles kall....

Så hur gör man? Hur får man sin man att vara delaktig i livet, vardagen, stöket. Och hur får jag in honom i min hjärna, så han vet hur mycket jag har att tänka på och hålla reda på?