.

Min trötthet, mitt klagande och min lesshet börjar ta ut sin rätt.
Jag saknar min man. Fruktansvärt mycket.
Jag vill kunna hålla honom nära om natten, krama på honom nära, men han känns så långt borta. Jag kan inte vända mig i sängen utan att det hörs hur ont det gör.
När jag väl ligger näsa mot näsa med min älskade är han ändå så långt borta.
Vi saknar varandra på ett sätt som vi saknade varandra under förra graviditeten också.
Det var de jag aldrig trodde vi kunde få tillbaka,varandra, efter ett psykiskt sjukt samtal med en barnmorska på BB. Som fick mig att söka psykolog hjälp.
Hon fick mig att tro att jag och min man kanske inte skulle hitta tillbaka till varandra, att det kunde ta upp till ett år eller ännu längre.
Då kändes min man så långt borta som det var möjligt, jag såg honom då redan som förlorad till någon annan. Så satt han bara en halv meter ifrån mig, med lill kopian i famnen och jag kände mig så enormt ensam, övergiven och ledsen.
Precis samma känsla kan jag återspegla nu och jag vill bara gråta. Det gör så ont att sakna någon, och det gör ont att sakna någon som ändå är så nära...

37 dagar kvar. Håll ut.